Du vet när man kollar på en final, i en idrottstävling eller vad som helst. Någon viktig person ska prestera något verkligt magnifikt. Precis när du tror att det är över så smäller det till och du minns varför den här personen är beundrad och bäst.
Jag önskar att jag kunde vara precis sådär, att jag kunde prestera 200% nån gång ibland när folk förväntar sig det av mig. I mitt fall skulle det närmast vara att skriva någonting otroligt. Böja orden, trolla med meningarna... Jag vet inte..
"Jag var bara 7-8 år när jag började lyssna efter ekot. Vi sjöng en sång, en sång om våren, en sång om hösten. Om jag bara höll tonen, tänkte jag, så kommer det aldrig mer att bli tyst. Mitt straff i livet är att förbli åskådare. Jag föddes utan förmågan att göra mig delaktig i mitt eget liv, i mina handlingar. Marionett? Ja, kanske, men jag tror inte att någon håller trådarna, de fladdrar för vinden. Vägen bakom min rygg är så oändlig nu och jag vågar inte titta bakåt mer. Vägen är en stig. På båda sidor om stigen har människor fallit bort, ligger döda i diket. Jag kan se mina svaga armar resa sig mot den plats som en gång hyste en himmel. Jag ser vattnet, vatten i enorma massor. En vägg av vatten, vatten i genomskärning. Vatten i form av hav. Mitt på öppen plats är jag omringad av vatten. Vattnet visar mig sina offer. Människor, resterna av människor, svävar omkring i det oändliga vattnet.
Kanske är vattnet en symbol för mitt liv. Jag är inte ensam om att ha ett hav av tid runt om mig. Kanske är jag ensam om att visualisera tiden såhär dock.
Varför MÅSTE jag älska? varför kan jag inte få säga pass och bara springa fram resten av livet? Eller, rättare sagt - springa ifrån livet, ensam utan förbehåll. Är jag odödlig? Någon måste ju vara det också tänker jag.. JA, jag VILLE ha, jag ville se och jag ville känna. MEN tiden drogs iväg från mig, rycktes undan och tumlande lyckades jag tillslut landa, på mage, på kall metall. Skogen är borta, lukten, doften, det finns inte mer. Vad skapar jag? Mina abstrakta händer skapar skräp, skapar sopor. Odugliga är mina händer, mina armar. En drake, en björn, en tiger.. Symboler för styrka, symboler för styrka i livet. Vad symboliserar mig? En sköldpadda med krossat skal kanske. Åren gör så fruktansvärt ont i mig. Varje år är inte en årsring, det är ett snitt med en sylvass kniv rakt i mitt hjärta. Åren ärrar mig så. Åren äter mitt förstånd, smärtan äter mig från insidan. Kan nästan höra det obehagliga rasslandet av kackerlackor inne i mitt huvud. Vad gör det för skillnad att jag kan skriva? Vad gör det för skillnad nu? Det är för sent, är över, slut, borta..
Jag vet inte när det tar slut. En dag kommer luften att ta slut och jag är så rädd. Jag är så innerligt rädd att min älskade son ska sakna mig. Jag är så förtvivlat ledsen att han, min älskade lilla prins inte fick den pappa han förtjänar. Jag får inte göra mig illa mer, jag måste leva för honom. Jag måste, måste,måste hålla hans lilla hand när vinden stryper sommaren, när mörkret rinner ut över himlen. Jag, den mest vilsne av själar måste leda honom rätt. Lord, you gave me a mountain... God Natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar