färdas på toner av trumpet och saxofon, dold är sorgen, färgad av tonerna från igår, idag - tonerna av nu, jag får inte veta, jag får inte känna///
///Skär av, ristar in, vrider om.. Sent? För sent? för sen? Jag önskar jag kunde fastna på kroken och bli räddad - andas lite luft vid ytan innan jag blir kastad tillbaka i sjön, Otjänlig! skrockar någon. Oduglig och uttjänt tänker jag. En sekund av syre skulle jag leva på länge - överleva på för alltid///
///Jag har allt jag behöver! Jag mår bra! Jag är lycklig! Kan någon översätta dessa meningar åt mig? Jag vet inte vilket språk det är men det känns som grekiska.///
En gång skrev jag och aldrig mer.. Eller?
En döende själ vill rädda din sårade och sjunkande. Långt där borta hörs sirener och när våra ögon möts känner vi spänningen. Vi vet att vi har någonting att dela. Dina ögon har aldrig varit så blå, din hud har aldrig varit så slät och din energi omfamnar mig - Tiden är knapp och vi måste ge oss av nu. Hand i hand springer vi över fuktigt gräs, genom mina fötter känner jag ännu jordens glöd och livets puka smattrar fortfarande. Förvånande nog finns intryck fortfarande att hämta. - Det är ett liv, säger jag. - Ett liv av erfarenheter, sorg och förbluffande insikt. Vi fick aldrig dansa tillsammans, vi vågade aldrig släppa tyglarna, låta känslorna leva under samma himmel som oss. Vi skapade aldrig liv säger du utan att orden lämnar din mun. Vi längtade under samma stjärnor säger jag utan att tungan rör sig. Vi öppnade aldrig dörren till kärlek, att älska utan förbehåll var aldrig oss förunnat tänker jag. Eller så kanske vi alltid älskat och alltid vetat men bara aldrig erkänt tänker du och ser på mig. Ditt hjärta lyser innanför ditt linne. Styrkan i NU är starkast, sanningen i detta är fullständig och vi låter en våg spola bort alla tvivel. Jag tar hellre ett ögonblick av sann kärlek än ett liv av lögn tänker jag och verkligheten blir plötsligt möjlig att acceptera. Jag undrar, säger jag, om det jag behöver från dig är evig kärlek. Mina tårar skriver under, mitt hjärta är hos dig tills resten av mig kan vara där säger du och undertecknar tanken med en gnistrande tår.
För första och sista gången andas jag den renaste luften, låter mina lungor frossa i syre nu när det äntligen är dags. Jag undrar om musiken någonsin kommer att dö, om fåglarna och havet kommer finnas här om 100 år. Jag försöker svälja men det skär som rakblad i strupen. Törst och hunger är inte relevant längre. Vi saktar ner och jag förbluffas över att mina muskler inte gör ont mer, de ska aldrig mer göra ont.
Vad gör vi nu? Du ser på mig och tårkanalerna fylls för sista gången och när jag ser ut över soluppgången grumlas sikten av tårarna. Det bränner inte längre när jag förlorar mina tårar. I denna stund bär jag stolt mina känslor och för ett ögonblick stannar vinden upp för att se på oss där vi sitter. Åh gud vad vackert, jordens skönhet avslöjas av gryningen, står naken framför oss. Det är inte de, det är vi, säger jag tyst. Det var aldrig de, det var alltid vi säger du och dina ögon blixtrar till samtidigt som din blick sveper över horisonten. Vinden har tittat färdigt, leker nu med ditt hår. Det var så nära, vi hade nästan allt säger du och jag fångar din blick med mina ögon. Din blick blir fixerad och du frågar igen, - vad gör vi nu? Ett ljus så starkt att jag inte kan se, en isande känsla blixtrar genom kroppen - Snälla, Håll min hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar