Dead man walking

Mina händer domnar, nerverna är förstörda. Ja, jag är ett vrak. För varje dag får jag det bekräftat; jag hade helt fel. Fel när jag trodde att livet inte kunde rasa, att jag inte kunde raseras. Jag var impulsiv, jag var naiv, javisst, sådan var jag.
Varma somrar, kalla vintrar, töcken och klarsyn, allt finns med nu när minnena dansar omkring mig i natten. Den varma sommaren 1994 då jag insåg att eget ansvar betydde att jag fick göra vad jag ville och förbisåg att måste tillhör ansvaret, att den lilla näpna ryggsäcken skulle fyllas med skuld och krav allt eftersom svängarna togs ut mer och mer.

Förr trodde jag att livet handlade om kärlek och att endast med en person jag älskade skulle jag få uppleva sanningen och nå svaren. Visst, en gång stämde det, på samma sätt som du alltid vinner första gången du besöker kasinot, helt omedveten om att krokens hullingar sitter djupt och djävulen kommer att gå vid din sida för alltid.

En gång älskade jag utan förbehåll, älskade med hjärtat. Rent lyrisk blir jag när jag inser att den förstörda jag varit vacker. Att älska så är det farligaste och vackraste som finns. Jag blir tårögd varje gång jag ser en ung man gå in med allt han har, övertygad om att kärleken inte har ett pris, att älska är svaret.
Att stå där i regnet och skrika ut förtvivlan, med mössan i hand, att på de mest abstrakta sätt försöka laga hjärtat som sprungit läck. Ja, vadå, pumpa läns då, pumpa för allt du är värd för ingen kommer rädda ditt hjärta, du är ensam där ute.
Ärrad, skärrad och vingklippt, stukad efter att mattan drogs undan och du träffade verkligheten med en duns.

Jag var bara 20 år när jag föll tvärs igenom planeten och hamnade i Kina. Så vuxen, så liten, så rädd och så stor. Stor i min egen spegel, osynlig i oceanen.
Född med obegränsad fantasi, uppväxt med mig själv som bästa vän hade jag en dialog med mitt goda omdöme och drunknade i mina egna känslor.
Sedan dess så vilsen, så bränd, så.. Så liten..
Allt jag trodde jag kunde, allt jag visste kastades omkull, krossades.

Alla mina sinnen hjälpte till att etsa fast minnet inom mig. Det jag aldrig längre tänker på jagar mig om natten. Kärleken som skendog kokar inom mig var gång rätt musik spelas. Ljusår bort, men så fruktansvärt nära. Jag behöver bara sluta ögonen så haglar rakblad ner över mitt ansikte då jag ser mot himlen. Andan jag tappade verkar fortfarande vara försvunnen, hjärtat, mitt lilla hjärta, läker aldrig.
Jag är inte ledsen för det, för nu förstår jag. Det är bara det att det gör så förtvivlat ont ibland, så innerligt saknar jag ögonblicken då jag var hemma, de få ögonblicken av sanning jag en gång fick uppleva.

Idag finns en annan sanning. Det verkliga och det äkta finns äntligen i mitt liv igen. Min älskade, underbara son är allt jag behöver. Han är beviset på att ingenting mer behövs i livet, att jag är komplett. Kärleken till min son är orubblig och evig. Så länge jag lever lever kärleken till min son.
Jag är inte bara vuxen nu, jag har ett helt liv av förringat ansvar, ett helt berg, att bestiga.

M.Tavic