Mänsklig

Jag blir så ledsen när jag känner hur människorna i världen inte ser. Inte ser sig själva, varken som delaktiga eller som ansvariga.
Eller så är det kanske bara jag som håller på att ge upp allt hopp.
Jag behöver ett mirakel, om jag bara visste vem jag skulle be. Jag behöver en tro, en tro som kan föra mig närmare tron på mig själv.
Mina ögon brinner av trötthet men jag måste skriva klart.
Jag vill falla ner på knä och be, jag vill veta vem som hör min bön.
Hur kan man döda sina egna? Varför finns det krig? Nej, jag är inte 4 år gammal men jag har märkt att jag inte förstår människor bättre nu än när jag var liten. Varför tror inte människor på kärlek? Kärleken är ju så vid, är ju så fullkomlig.
Hem, byar, städer och länder ödeläggs av människor som säger att de tror eller av dem som inte tror alls. Om man verkligen tror så kanske motiv kan skönjas, men om man inte tror alls, vad är då motiven för destruktivitet?
Sedan igår har mina tankar vänt. Jag vet inte varför men likt ett fotonegativ ser jag världen svart och vit istället för vit och svart.

Kanske är fienden en vän och vännen den största fienden? Ja, varför inte, livet och människorna i det har alltid känts tillgjort. Levande är död och död är levande. Solen fryser själen och månen ger oss energi. Lögnen börjar bytas mot sanning och ja.. Sanningen börjar bli lögn.. Jag önskar att någon kunde kliva fram, ner eller upp, bara visa sig för mig och peka. Peka mot den väg jag ska gå. Jag har inte mycket tid kvar och måste få veta vart frälsningen finns.

/Micke