Vårens tårar med vind över sommaräng

En fallande känsla. Den där evighets sekunden det tar att falla huvudstupa. Sekunden då din hjärna hinner tänka hur ont det kommer göra medan reflexerna att ta emot sig på bästa sätt redan verkar vara bestämda just för denna situation. Med den fallande känslan, ögonblickets ultrarapid, färdas jag. Jag har varken plan eller mål, jag vet inte ens om jag har orsak, men färdas gör jag. Instinktivt förnimmer jag bilder av bandom, bilder av lycka, när tiden susar förbi. Ibland hinner jag upp tiden för ett ögonblick, men de ögonblicken är hemska, fyllda av ångest och mörker. Alltså låter jag tiden fortsätta att falla ifrån mig. M. Tavic