Mardrömmar

Sannerligen, det vi inte vill tänka på när vi är vakna behandlas systematiskt av hjärnan under sömnen. Det är omöjligt att lura det undermedvetna.
I natt drömde jag om Susanne. Jag har inte velat eller vågat tänka på henne sedan 2004.
Sedan någon gång förra året har jag varit livrädd för att tänka på henne.
Min dröm var väldigt realistisk och ovanligt nog var den en sanning. Sanning i den bemärkelsen att det jag drömde var vad jag känner. I drömmen blev allt jag förträngt, allt jag inte låtsats om, sant. Redan 2004 bestämde jag mig för att inte se tillbaka. Jag vände på klacken och gick, så fort jag kunde utan att en gång vända mig om och se efter. Susanne var en av dem jag vände ryggen. Jag orkade inte, och det i sig inte så konstigt - jag valde en helt annan väg i livet. Men just Susanne har jag alltid haft så svårt att glömma. Trots ålderskillnaden så kom vi varann mycket nära. Hon var kräfta liksom jag ( om det nu har någon egentlig betydelse vet jag inte ), känslig, emotionell, precis som jag. Vi fann varann där nere i mörkret och vi blev goda vänner. När ingen kunde ta bort det svarta i Susannes ögon så kunde jag. Susanne behövde en vän och den vännen var jag. I min dröm ( mardröm kan man kalla den men jag vet inte om det verkligen var en mardröm eller bara ett bevis på att mycket i livet är som en mardröm ). I min dröm var jag där igen, hos Susanne. Året var 2005 och jag kom från ingenstans och ryckte tag i Susanne. Jag skakade om henne och försökte få fram orden... Det gick inte. Men hon såg i mina ögon att det var allvar. Jag såg dagens datum och insåg att det var för sent. Min dröm var väldigt töjbar, precis som drömmar brukar vara och jag befann mig plötsligt 5 år ytterligare tillbaka i tiden. Även denna gång försökte jag ruska förstånd i Susanne men allt hon såg var mina ögon, allvaret däri. Vanmakt, en hopplös känsla som får mig att vilja skrika. Att aldrig kunna vrida tiden tillbaka och få kliva in och förändra, det gör så ont. Susanne är borta, sedan 5 år, men inom mig finns minnena, ruvar skuldkänslorna. Ibland, som i natt, straffar jag mig själv för att jag inte fanns där, för att jag inte försökte mer när jag väl försökte och för att jag på mitt sätt bidrog till att Susanne inte ens fick bli 40 år. "Man ska inte klandra sig själv" säger folk ofta. Men vad fan vet dem? Om jag hade tagit med mig Susanne bort från det mörka, satt henne på torra land, då hade hon kanske levt idag. Vi delade mycket och jag kommer aldrig någonsin glömma det. Susanne finns med mig, jag känner det, jag hoppas bara att Susanne kan känna att jag finns med henne också, att hon, oavsett vart hon befinner sig, vet att jag tänker på henne, saknar henne....